Château Lamery

En biodynamiker i Bordeaux! Vem hade kunnat tro det? Det sagt så ser man i de mest klassiska distrikt hur man ställer om till åtminstone ekologiskt och då är det inte mer än eko-logiskt att några producenter även blir biodynamiker.

För mig är detta en relativt ny bekanskap. Vinbonden Jacques Broustet som är mannen bakom Château Lamery höll inte ens på med vin när jag bodde i Bordeaux. Däremot tog han år 2013 det goda initiativet att kontakta mig på en av dessa sajter för branschkontakter. Det har nu lett till att vi faktiskt kommer att ses på riktigt, eller IRL som det så modernt heter.

År 1998 blev Jacques Broustet helgarbetande vinbonde. Kanske lite mot sin vilja eftersom det var hans farfar som köpt den lilla egendomen i Saint Pierre d’Aurillac år 1935. Den ligger i den södra delen av Entre-deux-Mers, endast 1-1,5 mil från sötvinsdistriktet Sauternes. Däremot var det hans vackra barndomsminnen från gården som verkligen fick honom att vilja ta sig an detta projekt.

Tack vare hjälp från sin käresta, sin far och vinodlande kusiner lyckades han trots bristande kunskaper sjösätta vingården, men det var inte förrän år 2006 som han slutar sin vanliga anställning och installerar sig på heltid på gården. Han hade då som han själv uttrycker det ”entusiastiskt upptäckt biodynamiken och övergett alla syntetiskt kemiska produkter för att ställa om sin lilla egendom till biodynami”.

Eftersom det finns marknader som är mer öppna för mer naturliga viner än den franska exporterar han sedan 2010 sina viner. Först ut var USA, Belgien, Schweiz och Québec. Därefter Luxemburg, England, Nederländerna, Japan och sedan 2012 även Danmark och Sverige.

 

Château Rahoul

Ursprungsbeteckning: Graves

Slottet har en lång historia. År 1646 låter Guillaume Rahoul bygga det som från början var ett kloster. Efter franska revolutionen köps egendomen av familjen Balguerie, som utökar vingårdsarealen. Trots att egendomen gjort vin sedan 1700-talet är det dock inte förrän på 1970-talet som vinerna säljs på flaska, efter att engelsmannen David Robson köpt egendomen.

Robsons kvalitetsinriktade arbete resulterade i att egendomen sedan början av 1980-talet valdes in i organisationen Union des Grands Crus. Den grundades 1973 och har nu 143 slott som medlemmar. Den arrangerar provningar i Frankrike och utomlands i syfte att stärka medlemmarnas rykte.

Sedan 2007 ägs slottet av vinföretaget Dourthe, som även äger Château Belgrave i Haut-Médoc, Château Le Boscq i Saint-Estèphe, Château Reysson i Haut-Médoc och Château La Garde i Pessac-Léognan på den vänstra flodbanken, Château Grand Barrail Lamarzelle Figeac och Château Haut Gros Caillou i Saint-Emilion på den högra samt mellan floderna Château De Ricaud i Cadillac och Château Pey La Tour.

Egendomen är på totalt 40 hektar vinodling. Utöver de historiska odlingarna runtom fastigheten ingår även parceller i kommunerna Illats, Cérons och Saint-Selve. Cabernet sauvignon och sauvignon blanc passar bäst i Saint-Selve medan sémillon som inte har något emot fukt tål det fuktigare klimatet i Podensac nära floden Garonne. Alla nyplanteringar sker med en densitet på sju tusen stockar per hektar.

Den sandiga stenjorden (sablo-graveleux) ger bra dränering och relativt varma nätter, vilket gynnar mognaden av druvorna och bidrar till at vinet får mjuka tanniner. Sedan år 1995 arbetar de hållbart och försöker hålla nere mängden bekämpningsmedel. Man arbetar också med avlövning av de vinblad som inte ger socker till druvorna utan endast håller tillbaka mognaden och i värsta fall ger upphov till röta. Arbetssättet minskar de vegetativa dragen hos cabernet sauvignon och sauvignon blanc för att i stället framhäva röd frukt hos cabernet sauvignon och citrus och passionsfrukt hos sauvignon blanc.

 

 

 

Château Palmer

Ursprungsbeteckning: Margaux
Klassificering 1855 : 3ème cru classé
Odlingsareal: 66 hektar
Druvsorter: 47 % cabernet sauvignon, 47 % merlot och 6 % petit verdot.

Château Palmer är utan tvekan ett av Médocs gulligaste slott och ett av de absolut vackraste. Det är som taget ur en saga många får lästa för sig som barn. Ett törnrosaslott utan törnar, men Château Palmer är mycket mer än så. Det är också ett av den berömda halvöns bästa vinslott.

Personligen kommer jag ihåg hur man såg på Château Palmer när jag själv bodde i Bordeaux (1991-1995). Årgång 1990 var en riktigt bra årgång och Château Palmer ansågs av många vara det allra bästa vinet i Bordeaux den årgången. Den bestod av 54 procent cabernet sauvignon, 37 procent merlot, 7 procent cabernet franc och 2 procent petit verdot.

Ett annat Palmer-minne från den tiden var då den nu bortgångne pappan i ägarfamiljen, Peter Sichel, tog till orda på ett möte i stan. Ett belgiskt eller nederländskt finansbolag ville ”lösa ett problem” för vinslotten i Bordeaux. De ansåg nämligen att en primeur-handeln kunde göras säkrare för både köpare och säljare genom att:

  1. Potentiella köpare provar viner från flera vinslott i Bordeaux och bestämmer sig kanske för att köpa från ett eller flera slott.
  2. Köpare betalar finansbolaget som en säker mellanhand eftersom vinet ännu inte buteljerats och inte är färdigt för leverans.
  3. Vinslottet leverar så småningom vinerna till köparen när de legat till sig, buteljerats och är färdiga för leverans.
  4. Finansbolaget betalar vinslottet när köparna väl fått sina efterlängtade flaskor och inspekterat varorna.

När finansbolaget presenterat sin idé ställde sig Peter Sichel upp i den välfyllda salen och basunerade ut att här ska minsann inget finansbolag komma och tro att producenterna i Bordeaux är så pass lättlurade att de vill låna ut pengar gratis. Så vitt jag vet blev det inga affärer för finansbolaget och det var Peter Sichel som fick ta bladet från munnen och berätta hur det förhöll sig.

Slottet ligger precis längs D2:an i kommunalappellationen Margaux, det vill säga i nivå med den plats där floderna la Garonne och la Dordogne går samman och mynnar ut i la Gironde. Mellan Château Palmer och floden ligger slott som Château d’Issan och Château Margaux.

Som många andra vinslott på Médochalvön har Château Palmer haft ett andravin. Det hette Réserve du Géneral, men man har nu slutat med att göra ett andravin utan gör i stället, sedan 1998, det man kallar för en andraetikett. Den heter Alter Ego och ska genom andra vinmakningstekniker visa upp en annan sida av egendomens högkvalitativa druvor. Druvsammansättningen är också annorlunda med en högre andel merlot. I princip kan man säga att Alter Ego görs i en mer drickfärdig och modernare stil, medan Château Palmer håller kvar mer av den traditionella vinstilen i Médoc.

Mille Una

Vilket driv det är i denna familj. Först kör pappa Dario Cavallo ut oss till några av deras äldsta vingårdar, fyllda med knotiga ouppbundna stockar. Intill den första ligger långa längor med solpaneler.

– Om inte jag hade räddat den här odlingen hade den här vinodlingen sett ut så där, säger Dario Cavallo, och pekar mot solpanelerna femtio meter bort.

Det är också Dario Cavallo som är orsaken till att Mille Una existerar. I dag har de en ovanligt stor portfölj med 16 olika viner. Fokus ligger på primitivo – både torra och söta – men man hittar även negroamaro, chardonnay, fiano och malvasia. Dessa viner görs från totalt 45 hektar vinodling, varav en del ägs och en del arrenderas.

Majoriteten av odlingarna ligger nära kusten, i triangeln Sava, Lizzano och Marrugia, känd för att ge bra primitivo. Klimatet är varmt och relativt blåsigt tack vare den sydvästliga vinden Scirocco. Landskapet är flackt och präglas av ett knappt meter djupt, rödaktigt toppskikt rikt på järnoxid.

Taurino Cosimo

Taurino Cosimo eller Cosimo Taurino som det ibland står äger 90 hektar vinodling på fler olika odlingslotter. Patriglione är dels namnet på en plats, dels namnet på deras flaggskepp av totalt nio olika viner. Portföljen består av sju röda viner, ett vitt och en passito på riesling och sémillon. Till de röda är det mest negroamaro samt primitivo som de köper från Manduria och cabernet sauvignon.

– Vi har nu gjort vin i sju generationer, säger ägarinnan Rosanna Taurino som tillsammans med make Antonio Bello och mor Rita fortsätter arbetet efter sin far Cosimo Taurino.

Det var nämligen Rosannas pappa Cosimo som år 1970 startade ett litet vineri i Guagnano. År 1976 flyttades vineriet till den plats där det är nu, i ett industriområde strax utanför Guagnano. År 1998 var allt på plats inklusive en egen buteljeringsanläggning. I dag producerar de mellan 800 och 900 tusen flaskor per år varav 80-85 procent exporteras.

– Ingen i Italien vill betala, konstaterar Rosanna Taurino krasst. Våra viktigaste marknader är USA och Kanada.

Nästa generation verkar säkrad. Barnen är åtta, elva och tretton år gamla.

Conti Zecca

Conti Zeccas vineri ligger precis i utkanten av staden Leverano. Det är ett stort vineri omgivet av träd, men går knappt att missa. Strax utanför Leverano, bara någon minut med bil från vineriet ligger några av deras odlingar.

Conti Zecca äger hela 800 hektar varav 320 hektar består av vinodlingar uppdelade på fyra egendomar och producerar årligen cirka 2,8 miljoner flaskor vin. Trots storleken är företaget till hundra procent ägt av familjen Zecca, en adlig familj från Neapeltrakten. Conti betyder för övrigt grevar, så Conti Zecca står för ”grevarna Zecca”.

– Familjen flyttade hit redan på 1500-talet, berättar Greta Persano som arbetar på marknad- och kommunikationsavdelningen och bland annat ansvarar för journalistbesök. Vineriet grundades år 1935 och familjen är alltjämt aktiv i verksamheten. Nuvarande generation består av fyra bröder Zecca och alla är inne och jobbar så gott som dagligen.

Bland druvorna de odlar kan nämnas negroamaro, primitivo, aglianico samt både grön och blå malvasia. Nästan hälften av odlingsarealen utgörs dock av negroamaro.

– Druvsorten negroamaro har en kraftfull smak tack vare solen och jordmånen, förklarar Greta Persano. Förr användes den för att förstärka svagare viner från regioner i norra Italien och andra delar av Europa. Dessutom var den en viktig del i produktionen av vermouth.

Conti Zecca exporterar 30 procent av produktionen och har en ovanligt stor vinportfölj. Vinerna kan sägas ligga i två eller tre olika kvalitetsklasser och är indelade i fem serier utifrån kund. Serien Donna Marzia är en ingångskvalitet och säljs på stormarknader. Även Saraceno är en ingångskvalitet. Sedan finns serien Santo Stefano som riktar sig till bröllop och banketter samt Cantalupi som säljs till vinbutiker och restauranger.

Företagets högsta kvalitet kallar de Selection. Det är en serie som består av totalt nio viner. Fyra rena druvsortsviner av druvsorterna negroamaro, primitvo, malvasia och fiano. Till dessa ingår fem blandningar. Flaggskeppet Nero med 70 procent negroamaro och 30 procent cabernet sauvignon. Terra med 85 procent aglianico och resten negroamaro. Luna, en fatlagrad blandning av hälften chardonnay och hälften malvasia bianca. Venus som är en rosé på negromamaro och primitivo eller malvasia nera. Sole, ett sött vin på malvasia bianca och moscato.

Chiaromonte

Detta blir ett spännande företag att följa. Vi möts i deras provningslokal i den centrala delen av staden Acquaviva delle Fonti. På glasdörren med grått skydd mot insyn syns bara ett C som i Chiaromonte. Diskret och elegant.

– Denna lokal använder vi bara till provningar och middagar för våra vänner, säger Marina Sportelli Chiaromonte. Det är inte en butik dit folk kan komma och köpa våra viner.

Från början berättar hon att de har fyra röda viner på primitivo och ett vitt på minutolo, men ju längre vi sitter och pratar kommer det fram att de gör klart fler viner. Hon ringer en av deras säljare som kommer förbi med ytterligare några helt nya viner. En mycket ljus, fruktig och lättdrucken rosé och väldigt doftintensiv, torr frisk moscato. Alla deras viner är av toppklass och Chiaromonte är utan tvekan en av de starkast lysande stjärnorna i Puglia. Förutom vin producerar de även olivolja med egen press.

De har totalt 45 hektar vinodlingar varav 40 med primitivo och fem med den gröna druvsorten minutolo. De använder bara egna druvor och hon tror att de producerar ungefär 100 000 flaskor om året. Hon har egentligen ett annat jobb men hjälper maken Nicola Chiaromonte när det behövs. Vinerna exporteras till vitt skilda marknader såsom Tyskland, Schweiz, USA, Kina och Brasilien.

Plantamura

Vingården Plantamura ligger i distriktet Gioia del Colle. Total odlingsareal är på åtta hektar och man arbetar bara med druvsorten primitivo. Odlingarna sköts på ett ekologiskt sätt. De använder inte konstbevattning och druvorna skördas för hand.

Odlingarna ligger 3-4 kilometer från staden Gioia del Colle, men själva vineriet ligget centralt i staden. Mariangela di Plantamura arbetar mer på vineriet medan maken Vincente arbetar mer i vingården. De använder sig även av konsulterande experter både i vingården och på vineriet.

Med sina primitivodruvor producerar de 50 000 flaskor per år uppdelade i tre olika viner: ett helt ofatat från unga stockar, ett med 20 procent fatat vin och en riserva från 30 år gamla stockar med 50 procent fatat vin.

– Vår ofatade ”Red Label” görs av druvor från 10 år gamla stockar, berättar Vincente. Rankorna växer i en relativt kalkrik sandjord. Jag beskär så att det blir 6 klasar per stock. Varje klase väger 250-300 gram så det blir mellan 1,5 och 1,8 kilo per stock.

– Till vår ”Black Label” har 20 procent av vinet legat på fat, fortsätter Vincente. Stockarna är äldre, ca 15 år gamla. De växer i en röd lerjord med en hel del järnoxid, därav den röda färgen. Stockarna är dessutom av den ursprungliga typen av primitivo, där klasarna innehåller mindre druvor och druvorna skiljer sig mer i storlek. Vi tar ut max 1,5 kilo per stock.

90 procent av deras produktion exporteras till totalt 22 länder. Från början arbetade de mycket på olika mässor för att få importörer men numera behöver de inte arbeta på mässor utan söker istället upp nya importörer direkt på nätet.

– Vi vill att vår primitivo ska var fräsch, fruktig och drickbar, säger Mariangela di Plantamura med emfas. Den passar väldigt bra till ost men inte till vilka ostar som helst. Till exempel passar den bra till osten provolone, men inte till mozzarella som också produceras i Gioia del Colle.

Castello Monaci

Detta är ett riktigt pampigt slott. Från början, på 1300-talet var det egentligen ett kloster för att på 1500-talet byggas om till ett slott av en fransk familj. Castello Monaci betyder också ”munkarnas slott”. Nuvarande ägaren, familjen Seraca Memmo förvärvade egendomen på 1700-talet.

Castello Monaci är inte bara ett stort slott utan även en stor vingård. Kring odlingarna växer många träd, som till exempel eukalyptus och pinje. Under cirka en meter toppjord ligger kalksten. Rötterna går cirka 20-30 centimeter ner i kalkstenen och får på så sätt konstant vattenförsörjning.

Totalt är druvodlingsarealen på 200 hektar och en produktion på 2,5 miljoner flaskor per år. Primitivo och negroamaro dominerar odlingarna och har tillsammans 60 till 70 procent av arealen. Utöver dessa typiska blå druvor för regionen odlas även malvasia nera, fiano, verdeca och chardonnay.

De har en stor portfölj och två separata serier viner. Feudo Monaci säljs endast på stormarknader medan Castello di Monaci säljs i andra kanaler såsom vinbutiker och till restauranger. Förutom vinproduktion är bröllop en stor del av verksamheten och man kan förstå att många vill ha bröllopsfesten där. Enligt personalen på slottet arrangerar det bröllop dagligen under perioden april till oktober.

Attanasio

Producenten Attanasio har sin källare centralt i staden Manduria. Det är knappt man hittar dit för dörren ner till källaren är extremt diskret. Väl nere i källaren välkomnas man av amforor och fat.

– Vi använde faktiskt amfororna under två årgångar, 2000 och 2001, berättar Alessandro Attanasio. Efter det slutade vi. De var helt enkelt för svåra att försluta och risken för oxidering var stor. Dessutom var de väldigt svåra att göra rena. Vad gäller faten använder vi bara franska fat. Tjugo procent är nya och resten är inne på andra och tredje användningen. Vi använder dem inte för tanniner eller eksmak utan bara för mikrooxideringen, den lilla luft faten släpper genom träet.

Deras 8 hektar vinodlingar ligger 3-4 km från vineriet, strax söder om Manduria. Av dessa är fem hektar gamla busk-vinrankor på upp till 90 år. De är tydligt specialiserade och odlar endast primitivo, av vilken de gör tre olika viner: en torr, en söt och en rosé. Attanasios totala produktion ligger på drygt tjugo tusen flaskor per år.

– Tjugo procent, säger Alessandro Attanasio när jag frågar hur mycket de exporterar. Puglia är faktiskt vår viktigaste marknad men inte i Manduria för nästan alla här gör sitt eget vin. Därför säljer vi mest i områden där man inte gör så mycket vin såsom Brindisi och Lecce. Det är framför allt vinbutiker som köper våra viner men även en del restauranger.

Klart är att i Apulien behåller man det bästa själv, för Attanasios viner är bland de bästa vi provat på vår rundresa.